Ahem...

Long time, eh?

Yes, well, I blame my hectic lifestyle and so forth.

Sorry, for the second time in the history of this blog, I am changing the language. It will be great for those who intend to complete their English studentexamen this year, and too bad for those who are-incapable/can't-be-bothered to read anything in English. You may ask why the language I write in changes AGAIN, and the answer is as simple as it gets -- I have not spoken Finnish or Swedish in over a year now (bar the few times on Skype), and so English now has become the most natural language for me to use. Sad but true.

Since there are so many things I can't change in life at the moment, I have decided to put extra effort into training. In the next few months I will be concentrating on drastically improving my running by occasionally running barefoot and at the same time complete a training program for a marathon, with the intention of actually completing one in March next year. YAY! It's all very hush-hush still, so don't get your hopes up yet. I will keep updating you (not very often, mind you, with my track record with blog-keeping..).

Now it is time for me to move to the kitchen for my first ever attempt at making the Jamaican national dish -- ackee and saltfish!

Pusi

Just married

Två och ½ månader sedan.

Men det är gjort. Bilder kommer att följa, NÄR, det vet jag inte ännu. Wait patiently, please.

Min andra hälft kommer med fröjd att spendera de nästa 80 minuterna med ögonen fastklistrade på Match of the Day på BBC1, vilket betyder att jag kan välja mellan två alternativ:

1) Jag ger upp och kollar MotD med honom

ELLER

2) Jag gör något jag inte gjort på tre månader -- uppdaterar min blogg!

Inte så mycket att berätta här, livet rullar på som normalt, vi bor i ett litet hyresrum och ber och hoppas på att hyresvärdinnan vår där nere snarast möjligt slutar röka inomhus. Vi arbetar och tränar -- PÅ GYM! Tro det eller ej, men jag är en nykrönt (fel ordval, jag vet, men det är helt enkelt för otroligt för att vara sant ibland) medlem på ett gym i stan. Denna vecka har jag tränat fyra gånger -- jo, jag lider av muskelvärk som bäst, men jag vet åtmistone att det är bara bra för mig. Plus att mina kläder tycks bli större och större varje dag. Konstigt.

And I can't write in Swedish anymore! I actually have to stop to think whether I'm supposed to write "en" or "ett" - I never had to do that before! I suppose the next time you see me, I'll be speaking Swedish with a British accent. Wonder what that would sound like?

Eh, well, all in good time, all in good time.

Pusihei

Jonabönen

Jag ropade till Herren i min nöd

och han svarade mig.

Ur dödsrikets inre steg mitt rop

och du hörde min röst.

Du slungade mig i djupet, mitt i havet,

där strömmarna fångade mig.

Alla dina brottsjöar

slog samman över mitt huvud.

Jag tänkte: Jag har fördrivits från dig.

Får jag se ditt heliga tempel igen?

Vattnet slöt sig om min strupe,

djupet fångade mig.

Sjögräs snärjdes kring mitt huvud

där nere vid bergens rötter.

Jag sjönk till det land vars portar

skulle reglas bakom mig för evigt.

Men du gav mig liv, o Herre, min Gud,

och förde mig upp ur graven.

Då mina krafter sinade

vände jag mig till Herren.

Min bön nådde dig,

nådde ditt heliga tempel.

De som dyrkar falska gudar

överger sin trofastne hjälpare.

Men jag skall offra åt dig

under lovsång

och infria mina löften,

Räddningen kommer från Herren.

Jona 2:3-10

"You are who you are, no matter where I am"

Kolla här.

Pusi

"E slut som kvinna"

And credit for that magnificent quote goes to Christa.

Antligen forstar jag inneborden med "e slut som kvinna". Jag ar namligen slut. Kommer val att behova serios terapi sa fort jag igen permanent bor i Finland (whenever that will happen).

Allt borjade en viss sondag kvall i september. Jag, nyinflyttad i en engelsk stad, kroniskt inatvand och blyg, helt overtygad om att jag inte har kommit till England for att skaffa mig en man, star i hornet i stora rummet i Trinity House och dricker mitt kyrkkaffe. Ensam, forstas. En vansinnigt snygg svart man (sluta tro att jag ar rasistisk, I'm just stating the obvious) jag sett redan ett par veckor tidigare kommer och staller sig mittemot mig och borjar prata. Och tro mig, han verkligen TALADE. Dar borjade en vacker vanskap, som 6 manader minus en dag senare resulterade i forlovning. Valdigt romantiskt, BTW.

Men aven om forlovningen officiellt skedde i mars, visste vi redan tidigt (i typ december) att vi vill gifta oss. Anda sedan januari har vi alltsa funderat pa olika mojligheter, pa hur vi vill leva, vad som ar viktigt for oss, var vi ska bo osv. Tanken ar nu alltsa att vi flyttar till Finland i augusti, men hur det i praktiken skall ga till ar annu osakert. R har studieplats for ett ar, medan jag inte har en aning om vad jag skall ta mig till. Visum, uppehallstillstand, intradesprov, ekonomi. Allt ar osakert. Vi vet hur vart drombrollop ser ut men vi vet inte hur vi skall betala for det. Vi vet att vi vill ha Rs mamma och syskon i Finland for vart brollop men vi vet inte hur vi skall betala for det.

Sa jag ber er alla som laser detta att be for oss. Det kommer att behovas.

Men, hursomhaver, blir det klanningshopping i Karleby om tre veckor. Nu lite mera Britain's Got Talent med R.

Pusi

Facebook: The Phenomenon

Ni vet känslan man får när något i ens liv blir Facebook-officiellt? Allt känns en gnutta mer verkligt och påtagligt så fort det blivit annonserat på Facebook.

(Jag hoppas ni vet känslan, för om det bara är jag som gör det, är det verkligen ett tecken för mig att söka hjälp. Fort.)

Men seriöst, jag skall verkligen gifta mig. Även om förlovningen officiellt skett nästan fyra veckor sedan, har jag inte helt hunnit förstå enormiteten av hela saken. Förstå mig rätt nu, jag menar inte att jag håller på att få världens värsta panikattack och call the whole thing off. Vad jag menar är jo, det är ett stort steg att förlova sig, enormt spännande, men jag är lycklig.

"Spännande" and "lycklig" are understatements, really. What I'm actually doing is feeling like climbing up and down the walls and doing what Monica did in Friends -- I want to stand on a balcony in New York City, shouting "I'M ENGAGED, I'M ENGAGED!!" for the whole world to hear.

And normally I would never, EVER do that.

Men nu är jag verkligen lycklig.

The Monumentally Complex Feeling of Happiness

En länge efterlängtad tur till Crickley Hill. Åh, vad skönt!

__________________________________________

25th March 2011

HYVÄ PÄIVÄ.

Jag är lycklig. Det är det som räknas.

:)